Nästan så i alla fall. Google bestämde sig för att jag inte har uppdaterat en av mina bloggar tillräckligt bra.

Så här blev det då:

Att gå från ca 2500 besökare per vecka till… 30?

Skillnaden är att Google slutat visa min site överst i sökresultaten, sökresultaten som jag toppat i flera år. Dessutom är det väldigt konkurrensutsatta ord, så lite trist är det.

Kvaliteten på inläggen håller, och de är lika bra nu som när de postades. Frågan är om det är så enkelt att jag bara behöver dunka in något inlägg i veckan nu så kommer det tillbaka?

Får väl sätta mig och skriva några bra inlägg. Mycket svårare än så är det inte egentligen inte. Vilken dag som helst nu…

Nej, det här är inte köpt reklamplats. Det är min åsikt, helt utan påverkan från butiken.

Mina nuvarande “discgolf skor” har dött. Du vet hur “döda” skor luktar v? Det spelar ingen roll hur många luktbollar, nätter i frysen eller skodeodoranter man kastar på dem. Lik luktar. Så är det bara.

Därför var det dags att ta en tur till Sveriges bästa skoaffär – Grand Shoes.

Ehandlare och ni med fysiska butiker, ta Grandshoes som ett benchmarkexempel på hur ni skall göra

Webshoppen

Innehåller egna foton på produkterna. Inga förproducerade tillverkarbilder här. Texterna är inte heller tillverkarens, utan skrivet med den tonen som grandshoes vill ha. Dessutom mäter de alla skor och vet hur exakt den skon är i förhållande till en nomalläst eller normalstorlek, och skriver ut det!

Butiken

Visserligen är det en liten butik/showroom som blir lite trång ibland. Men det gör inget för allt som finns på webben går att prova i butiken. Men det viktiga är inte lokalen, utan engagemanget och serviceviljan.

Ta mitt senaste besök till exempel. Fredrik hälsade med förnamn (handlare, uppmärksamma alltid återkommande kunder) och när det var min tur så beskrev jag vilken typ av sko jag ville ha (typ trailrunning, vara ute hela dagen, måste tåla att vara blöta en hel dag) och Fredrik kommer ut med två par skor.

Det var olika storlek, men bägge passade perfekt. Jag har dessutom Kalle Anka fötter (stora, väldigt breda och höga över vristen) så det brukar vara knepigt med passformen. Skorna Fredrik kom med var i olika storlek, men bägge passade perfekt! (Handlare, kan er produkt!). Jag sa alltså inte vilken storlek jag har, utan Fredrik kom ihåg vilken typ av sko som passar mina fötter.

Det blev ett par Columbia Master of Faster. Jag hade köpt ett par skor till utan att blinka, men just nu så var gränsen ett par skor…

Letar du efter lite större skor, sådana som köpladorna inte tar in, så är Grand Shoes dit du skall bege dig.

Det var tjockt med folk i butiken, så jag han dessvärre inte snacka med Fredrik, men det verkar som att det går bra. Kul, för butiker som dessa har definitivt en plats att fylla. Specifikt nischat utbud, med grym service, bra priser och samma köpupplevelse på webben och i showroomet. Så skall en slipsten dras!

Jag tror att det är dags att göra ett val. Bestämma mig för var jag skall lägga fokus. Faktum är att det fungerar inte med familj och jobb och samtidigt träna brasiliansk jiu jitsu 2-3 ggr i veckan, träna discgolf 2 ggr/vecka och sedan tävla i discgolf ungefär varannan vecka under sommarhalvåret

Kanske dags att säga som LeAnn Rimes – Something’s Gotta Give?

Det finns ju några som verkar kunna kombinera det där med discgolf och brassejutsu. Ben Askren är väl den som är mest outstanding…

http://noteamdiscgolf.com/victor-bjj-harris

http://www.pof.com/member32160880.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/Ben_Askren

Det ligger liksom inte för mig att slarva runt med olika saker. Fokus på vad som skall göras för att nå resultat är lite mer min stil. Eller som @partypinglan sa, du vill ju bara göra sådant som du kan tävla i (hon sa det mycket klokare, men det var ungefär så).

Och nu känns det som att det mest blir slarvsylta av bägge. Iofs gillar jag syltor, men det här leder ingenstans. Svårt det där, att välja mellan två olika saker…

Jag är inte kristen. Om jag skulle välja någon religion så tror jag asatron är den som ligger närmast det jag tycker. Blandat med en rejäl skopa buddism. Men sinnesrobönen är riktigt bra: http://sv.wikisource.org/wiki/Sinnesrobönen

Det är väldigt mycket bondförnuft i det.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Så frågan är vad det är jag kan förändra, och hur jag blir förståndig nog att inse skillnaden…

Jag brukar inte blanda in jobb på den här bloggen. Menu behöver jag det, eller ja – jag vill det. Jag vill berätta en skön story som inträffade nyss.

Jag har precis varit i Wien, på Passengers Terminal Expo – en mässa inom flygplats industrin.

Vi har sett några av de största och rikaste flygplatserna i världen berätta om hur de skall bygga slagskepp till flygplatser, alla optimerade för den bästa passagerarupplevelsen och för den bästa shoppingupplevelsen. Vi har hört små flygplatser berätta hur de arbetar med att erbjuda världens bästa kundbemötande.

Vi satt och sammanfattade intryck och grupperade om på en uteservering utanför Operahuset i Wien. Man blir lätt filosofisk när man sitter med en god cappuchino, solen i ansiktet och det är 22 grader varmt.

“Tänk om man kunde stanna en dag till, vad skönt det skulle vara” är det lätt att tänka vid ett sådant tillfälle, och det var väl ungefär det vi sa. (kom ihåg det till senare)

I mitt tycke var vi på flygplatsen i god tid, men när vi fick ut våra boarding cards så stod det “stand by” på dem. Panik, flighten överbokad. Sista direkt flighten till ESSA (jo Arlanda heter så på flygspråk, eller ARN om maanvänder flygbolagens stationskoder) för kvällen dessutom.

Vi rushade till gaten, som var tom, nedbommad. Wiens flygplats är by the way varm och luften står stilla. Jag hade inte ätit på alldeles för många timmar och knappt druckit på hela dagen (förutom en halvlitersbalja med kaffe på Starbucks till frukost och en öl till luncherna (av lite olika anledningar åt jag två luncher…).

Gaterna på Wien har säkerhetskontrollen precis vid gaten, så handbaggaget blir röntgat och en själv screenad precis innan man går in i väntarean.

Det tänkte inte jag på, utan jag rushade iväg för att få tag på lite vätska. En cola till mig och en vatten till kollegan. Väl tillbaka så ser jag att de precis håller på att öppna gaten/säkerhetskontrollen.

Får man ta med sig vätska genom säkerhetskontrollen? Näe, just det. Snabbt som attan öppnar jag colan, som självklart briserar som en gejser. Cola över händerna, på golvet. Panikdricker så många klunkar jag kan innan det är dags att kasta bort de nyinköppta dryckerna…

Väl inne i ett vänteutrymme som hämtat från ett finskt svartvitt drama så får vi beskedet från gatepersonalen. Flighten är full. Vi kanske får plats, då två personer på en connection är sena. Kommer inte de så får vi plats på flighten. Om inte så bokar de om oss till morgonflighten, bjuder oss på hotell, middag, frukost och ger oss 250 EUR i ersättning.

Tänk nu, varm och svettig. Milt stressad. Energibrist, begynnande huvudvärk, vätskenivån kritiskt låg. Då ringar orden i mitt huvud:

“Tänk om man kunde stanna en dag till, vad skönt det skulle vara” Nej, det skulle det verkligen inte vara. Inte just nu. Nu vill jag bara hem. Nu. Nu på en gång!

Med ett artigt leende på läpparna så säger jag att jag förstår att han gjort allt han kan för att få med oss, men undrar ändå ödmjukt om det inte finns något mer han kan göra. Han säger då att han kan ropa ut om det finns två frivilliga som vill stanna över natten (och få samma ersättning) så kan vi ta deras plats. Men vi måste vänta tills sist innan vi får reda på om det fungerat.

Samtidigt hör vi gigantiska smällar, och hela byggnaden skakar. Ja tänkte först att det var ett plan som kört in i byggnaden, men inser efter ett tag att det är åska. Det är en så kraftig åskstorm att de stänger hela flygplatsen.

Efter 20 min delay taxar planet in till gaten och boardingen kan till slut börja. Vi sitter där, önskar att någon okänd skall vara sen. Att två främlingar skall vilja ha våra platser. Att stålbänkarna var bekväma och att jag hade något att dricka.

Då nås vi av beskedet. Det är några okända främlingar som valt en natt i Wien och släppt sina platser till oss. Men vi måste vänta till ist

Då kommer fråmlingarna som var sena. En man, en kvinna, ett barn. De verkar känna varandra, för de pratar med varandra. De pratar först med gatepersonalen på engelska, men när de får reda på att deras platser är borta för att de är så sena så kan de helt magiskt vare sig tyska eller engelska, till slut visar det sig att det finns en plats. Mannen har magiskt lärt sig engelska, och tar då platsen. Checkin personalen försöker upprepade gånger att förklara för honom att han följer med flighten – hon stannar i Wien. Det är uppenbarligen inget problem för honom för han dundrar ner mot flygplanet snabbare än en buffelhjord. Kvar står kvinnan med barnet. Först förstår hon inte, men hon ringer en kompis och blir tolkad via telefon. Om det är det faktum att mannen dumpade henne eller att hon är fast i Wien en natt vet jag inte, men hon stormade därifrån skrikandes i mobilen.

Kvar är vi. Ett par unga tyskor. Ett gammalt solbränt par. Då ropar mannen i Austrian uniformen fram oss. Det visar sig att det är det gamla solbrända paret som så generöst släppt sina platser till oss. Mina vänner, må lyckan alltid lysa på era ansikten. Jag är er tacksam. Ni var vänliga mot någon ni aldrig träffat, som ni troligen aldrig kommer träffa igen. Det var jag som gjorde honnör och vinkade till er. Ni är beviset på att mänskligheten fungerar!

Tro mig, stämningen var bitvis ganska hätsk i lokalen. Trots att folk har sina platser bokade så spred sig någon form av gruppsykos. Tänk om flighten är fullbokad. Tänk om det är vi som inte kommer med. Vi måste ställa oss och köa. Vi måste ställa meningslösa frågor till personalen som de ändå inte kan svara på.

Mannen som skötte checkinen hade det bitvis ganska svettigt. Men hela tiden log han. Hela tiden hade han tid för ett glatt ord. Extra glad blev han när han checkade in oss. För förutom att kunna göra två Svenskar glada så lyckades han inte bara göra oss glada genom att få på oss på planet. Han uppgraderade oss dessutom till bussiness class.

Vad kan man göra? Självklart så tackade jag honom, och berömde honom för hans insats. Han log faktiskt tillbaka.

Vi installerade oss, nöjda som ladugårdskatter som plockat en fet fågel, på rad två. Sedan tog det en himla tid, och det tog så lång tid att jag trodde att de skulle skylla på teknikfel och ställ in planet (eller att det skulle bli crew rest så de skulle vara tvugna att ställa in flighten). Då ropar piloten ut att de nu bytt noshjulet och att vi skulle kunna taxa ut mot bana two-niner.

Väl där så står vi som tionde plan i kö, redo att få lyfta.

Så nu sitter jag här, på flight OS317. Mätt och belåten. I bussiness class. Dricker kaffe ur en fingerborg med förgyllt öra. På inflygning mot ARN.

Vad är det då som är viktigt? Jo att du är trevlig mot folk, även när det är jobbigt och det kanske inte blir som du vill. Och att det finns människor om kan tänka ig att vara vänliga mot andra, även om de inte känner dem.

Jag kallar det karma. Och jag tänker inte köpa en trisslott. För nu hände det.

Dagen ingenting avslutades ståndsmässigt. Fick ett telefonsamtal från Hon där hon sa “har du lust att ta en drink på götgatsbacken?”. Hon och delar av kompisflocken hade flytt landet för en kort sejiur och var nu på väg in i hamn. Utan att tveka släppte jag tanken på att laga burmesisk mat (curry med cocos och räkor), tog kameran och begav mig till hipsterträsket.

Nu tänker jag inte gå in på det faktum att det finns inget som heter en öl, en drink, ett glas vin. Men jag såg i alla fall fram emot lite roligt streetfoto, kul sällskap och kanske två eller tre goda öl. Sedan finns det ju några ställen i trakten som kan slabba ihop hyggliga drinkar.

Streetfotandet gick sådär. Trots hög hipsterfaktor så blev bilderna både dåliga rent tekniskt och ganska ointressanta. Man behöver komma riktigt nära för att ta bilder i Thomas Leuthard stil, och den tekniken har jag inte riktigt än. Eller modet att gå tillräckligt nära. Men det kommer. Vågar i alla fall ändra iso, bländare och slutartid nu. Lite framsteg. Framingen är däremot fortfarande dålig, så det får jag jobba på.

Hon ville vara med på bild, fast hon var så stel och ville inte iktigt posera som jag tyckte.

De här killarna var upptagna med att fota varandra.

Kvällen ingenting avslutades med en otroligt trevlig ordningsvakt.

Han var i alla fall poseringsvänlig. Någon drink blev det definitivt inte. Så jag får väl ha den innestående eller så…

Dagen ingenting fortsatte, jag tog med mig Ninja ut och tränade discgolf. Jag säger så här, han gillar verkligen att springa efter discar. På ett 40 meterskast så är han framme och tar discen innan den tagit mark (om han ser den förstås, kanske skulle ha tagit något annat än en halvgenomskinlig Core). Kastar jag en roller så plockar han discen varje gång. Innan den lagt sig.

Vi hittade lite annat på backen med.

De här stekpannestora plastbubblorna tyckte både jag och Ninja var oerhört intressanta. De var inte där förra hösten. Jag gissar på agility, men jag vet inte om jag får säga mer än så…

Jag försökte få ett porträtt på mig och Ninja, men han var mer intresserad av crossåkarna än att titta in i kameran. Och när han gjorde det så gjorde jag miner som jag inte vill visa på kort… Skyller på den starka vårsolen.

Jag gjorde några övningskast på discgolfbanan också. Visserligen finns det inga utkast och inga korgar, men det som är gjort verkar bli riktigt bra. Hål 1, 2 och 3 verkar “klara”, sen vet jag inte riktigt hur planen är att det skall bli, men det kommer när jag får avslöja mer.

Det här vore ett grymt hål. Extrema höjdskillnader och psykologiskt tight. Fast det är ett dike där nere som man skulle behöva bygga en bro över. Drömma kan man ju få göra…

Han gillar dragkamp. Och är sjukt envis… Det är kul att själva apporterandet apporterandet fungerar. Han springer klockrent och hämtar discen varje gång. Överlämnandet behöver vi jobba på bara. Han släpper discen konsekvent tre meter bakom och kommer glatt travande för att få belöning. Finslipning kallas det va?

Dagen ingenting fortsatte sedan med andra äventyr men jag vill få ok på några av bilderna innan det kommer ett inlägg om “en drink på götgatsbacken”.

Oj. För första gången på lääänge så har jag gjort ingenting i en timme. Verkligen ingenting. Inget som utvecklar, utmanar, utbildar. Bara lite inspiration. Det har varit så tyst här att jag hör fåglarna utanför sjunga.

Skön batteriladdning.

Bytte tema på bloggen. Du kan väl klicka in och kolla? jag gillar det, men jag vet inte om det är för minimalistiskt? Passar bra just nu iofs, avskalat och strikt, men under finns allt tillgängligt. Kan vara så att alla inte riktigt förstår hur det fungerar… Tänkte köra det en månad och hålla koll på ifall statistiken rasar.

Till och med trasselsudden verkar gilla att chilla idag. Fast rätt vad det var så spratt han upp från sitt drömmande och gjorde sådär… Tre sekunder senare så ligger han och sover igen. Skön jycke det där. Jag beundrar verkligen hans förmåga att sova.

Kommer inte ihåg faktiskt. Det hade varit bra, för det hade varit en bra titel på det här inlägget. Vet du får du gärna berätta.

Uppdateringsfrekvensen på bloggen har sjunkit från “alive and kicking” till “code blue, crashcart to room 3″ ungefär. Kollade på min twitterfeed och den är ungefär lika viril den…

Skall man ligga på topp så går det inte att producera högt och bra hela tien, titta bara på idrotten. Begreppet toppa formen och off seaon ligger det en hel del i. Så just nu är det offseason på bloggandet. Jag tycker man skall vara ganska ödmjuk för det. Jag skriver faktiskt mest för mig själv, och är ödmjukt respektfull och glad att det är en handfull tusen individer som varje månad tycker att det jag producerar är intressant nog för att lägg ett par minuter per inlägg på att läsa.

En person som jag respekterar frågade häromdagen “var får du din energi ifrån?”. Frågan är befogad, för jag har odlat slutspelsskägg sedan september och spelat finalspel sedan oktober. I November inleddes slutspurten, och vi spurtar fortfarande… Tro inget annat än att det är tungt. Oerhört tungt. Jag klagar inte, tro inte det. Det är bara ett konstaterande.

Men då spiller det över på annat. Engagemang i andra frågor som borde tas om hand. Träning som inte hinns med. Surdegar på olika plan som jäser till rejält bara för att en fråga tar all fokus, måste ta all fokus, kräver all fokus. Livspussel sa någon. Det lägger jag sedan.

Men åter till frågan… Var får du din energi ifrån? Och den logiska följdfrågan, hur fyller man på energi när batteriet nästan är tomt och den vanliga laddcykeln inte räcker till ens för underhållsladdning? Första steget är att hålla på rutiner och fokusera på att var sak har sin tid. Men den tiden är förvi. Nu är det läge att ta och göra som de gamla sjöfararna gjorde när man behövde segla fortare. “Sätt alla segel. Kasta allt överbord!”

Det är lite farligt bara, för hur vet man att man kommer fram innan förråden är slut. Och hur vet man att paradisön som utkiken trott sig se inte är befolkad av kannibaler, skorpioner och annat mysigt?

Jaja, boomshackalack. All aboard! Nu åker vi.

Ninja passar bra som sekond till er Jack Sparrow wannabee… Fototekniskt skulle jag ha rensat bakgrunden, men hans öga och vilda päls tycker jag säger allt.

En sak som händer när man blir vuxen är att allt skall planeras in i minsta detalj. Det skall analyseras, tänkas och undersökas till förbannelse. Och när det är gjort så skall det loggas, analyseras, vridas och vändas…

När gjorde du något senast bara för att det är kul? Bara för att du vill?

Fundera på det!

Istället för att vänta in det där perfekta tillfället, istället för att vänta på att det onda går över, istället för att vänta på att du inte skall vara så mätt, istället för att vänta på att du inte skall vara hungrig, istället för att vänta på att det skall sluta regna…

SLUTA!

JFD! Gör det, nu. Nu på en gång. Det blir inte bättre för att du väntar. Gör det på en gång

Just fucking do it!

Det har jag som bakgrundsbild på min ipad. Vet du vad? Det fungerar.

När jag är trött, när jag är kall, när jag mår illa, när jag är varm, när jag är ledsen, när jag är arg, när jag är hungrig, när jag har ont i huvudet…

Då blir jag inspirerad. Just fucking do it.

Läste på Eriks baconblogg om något som kallades Bo ssam (eller bo ssäm, har sett bägge varianterna, och jag vet inte vad som är rätt och Momofuku hittar man ofta tillsammans med bo ssam med…).

Att köra fläskkött i ugnen tills dess att det faller isär av sig självt låter ju gott bara det. Så jag bestämde mig för att laga det som Flådig Lördagsmiddag ™. Problemet var bara att jag inte hade en aning om hur det skulle smaka… Eller se ut… Eller hur man äter det…

Google is your friend, både vad det gäller att hitta recept och hur man äter det. Så här äter man Bossam

http://www.youtube.com/watch?v=ciLhSoq_zIQ

Jag började det här bo ssam receptet och följde det typ till punkt och pricka… Jag orka inte leta reda på Boston Butt pork, utan nöjde mig med lättrimmade fläsklägg.

Gnuggade dem med en blandning av salt, socker och farinsocker, och dunkade in dem i ugnen på 150 grader.

Gav mellangrabben (som aspirerar på att bli kock) instruktioner om hur man öser köttet och sedan drog jag och Kärleken iväg på shoppingrunda. I hennes blogg ser ni hela rundan. Tyvärr hade dom inte saltade räkor på vår lokala asien deli, men jag brukar ha svårt för lukten så det var kanske lika bra?

Blandade en kockdricka (utan selleri, glömde det) och satte igång att läsa recept och skapa underverk.

Ingefärs-salladslöks såsen var ju ganska rättfram och enkel, och det knepigaste med ssamjang såsen var att få chilipastorna och sherryvinägern att blandas med oljan, det skiktade sig tejält. Vi diskuterade det hemma, är sherryvinäger verkligen autentiskt koreanskt?

Äldsta grabben sammanfattade det hela ganska bra “det luktar amerikanska pannkakor och sirap i hela huset” – sedan ställde han sig och gjorde just amerikanska pannkakor, för han blev så sugen på det…

Bladade upp romansallad, salladskål och isbergssallad på olika fat till serveringen.

Ett problem är ju att bestämma vad man dricker till, vad hade du valt?

Och så här ser det ut färdigserverat på bordet. Jag var lite tveksam till om två fläsklägg skulle räcka till vår hungriga familj, men det gjorde det. Visserligen åt två av ungarna borta men vi som åt, vi åt en bra bit förbi vanlig mättnad för det var så attans gott…

Min momofuku bo ssam tog ca 7 timmar i ugnen, men den hade nog kunnat vara inne en eller två timmar till för att falla isär ännu mer. Nästa gång skall jag köpa de saltade räkorna i god tid innan, för jag är trots allt sugen på att testa. Kimchin var riktigt god i rätten, så se till att köpa hem det med.