Förr var det faktiskt ett ganska säkert tecken, när någon skärpte till sin linkedin profil, då visste man att det var jobbsökardags. Det var faktiskt så linkedin pitchades till investerare första gångerna, att vara nätverket för 30plussare som man besökte när det var dag att skaffa snygg cv.

Nu är det ju inte så längre, så det är dags att läsa på lite och bli bättre på ditt linkedin:ande.

Först tror jag att du behöver en nybörjarguide till linkedin. Troligen har du inte varit där på länge, och du behöver komma ihåg varför du skaffade kontot från första början. Läs Mashables nybörjarguide för linkedin.

Efter det så finns det lite olika vägar att gå, men innan du gör något annat så lägg 30 minuter på att uppdatera din kontaktlista. Importera även kontakter via linkedins epostsökning.

I inlägget “Vem följer du var, och vad uppdaterar du var” skrev jag om hur man kan tänka för att posta rätt saker till rätt personer och att följa rätt personer på rätt ställe, så du kanske vill titta igenom den igen?

Sedan är det dags att nätverka. Läs Kissmetrics Marketing guide (även om du inte arbetar med reklam) samt Social media examiners tips för företag (trots att du är en privatperson som skall updatera ditt linkedin kunnande).

Nu har du kommit en bra bit på vägen till att bli duktig på linkedin. Då skulle jag säga att det är dags för dig att välja. För de flesta är facebook mer eller mindre underhållning. Det är få som kan säga att de är produktiva på facebook i alla fall. Så vad säga om att ta 15 minuter av din tid varje dag, och lägg den på att nätverka på linkedin.

Se tidsinsatsen som ren investering. Gå med i grupper som intresserar dig (men inte för många, för du måste orka med att scanna av dem). Leta reda på intressanta företag och agera med dem. Posta gärna länkar, men automatposta inte från din blogg eller från twitter. Posta sådant som du tycker är intressant och som rör dina kompetenser.

Utvärdera sedan efter en månad. Vad ger ditt arbete på linkedin. För det är faktiskt det som det handlar om. Du får ut mer än du stoppar in om du gör det rätt. Men det är just det att du måste konsekvent stoppa in rätt saker

fundera på kopplingen mellan motivation, mål och fokus på att göra en uppgift.

Det är ju faktiskt ganska enkelt att trilla av bandvagnen, för att använda ett amerikanskt uttryck.

Människan i sig är ganska enkel. Man vill bli sedd, hörd och bekräftad. Det är inget konstigt i de behoven och det finns bevisat i mängder av forskning. Varför någon gör vissa saker (till exempel är aktiv i sociala media) beror ju på den personens drivkrafter.

Är det roligt? Tjänar man pengar på det? Får man uppmärksamhet? Dvs payoffen är högre än den upplevda kostnaden för insatt tid. Då gör man det.

Det här gäller ju det mesta från träning till att lära sig något nytt till att arbeta på en arbetsplats där man inte ser nyttan av ens insats.

Men om man nu trillar av bandvagnen, vad händer då?

Visst är det intressant att helt plötsligt så förlorar man all vilja, och det är som om kroppen/hjärnan aktivt säger åt en att glömma, att inte göra. När man sedan inte gjort på ett bra tag så blir tröskeln att börja än högre.

Det blir rent ut sagt skitsvårt att starta om.

Här kommer skuldkänslor in. “Jag borde/skulle…”. Här kommer brustna löften in (både till en själv och till andra). Här kommer söndertrasade förtroenden in. Så det blir otroligt svårt att komma igång igen.

Till saken hör att det är ganska lätt att trilla av bandbagnen, det upplevs som svårt att starta om men när de flesta försöker så inser de att det inte alls var svårt att komma upp i samma fart som tidigare, eftersom de “gamla vanliga” spåren redan finns där.

Nu har jag några “jag borde…” att ta tag i.

Fördomsfullt så tänkte jag då, varför skulle det ens vara halvintressant att lyssna på en podcast från Tidningen Body? Faktum är att jag trodde att de inte skulle prata mer än optimering vid styrketräning, senaste hokuspokus och massa annat.

Men sedan blev jag intresserad när jag såg att Anki Sundin hade varit med, för det är en påläst och kompetent person som jag verkligen respekterar.

Då insåg jag att jag hade haft fel. Är du intresserad av träning rent generellt så är Body Radiodefinitivt för dig! Alex och Andreas har välsmorda munläder, och babblar på om det mesta. Faktum är att de ofta upprätthåller sig kring vin och snobbar (på ett positivt sätt) runt där. Ibland lyckas de komma in på kraftsport och body building och trots att jag är helt ointresserad av det så lyckas de göra det intressant.

How You Doin

Träning tycker jag är fascinerande. När man håller på och är inne i det är det enkelt att hitat tid. Klockan går i lagom takt, man hinner med och man har energi.

Men när man sedan av olika anledningar trillar av tåget, då är det sjukt svårt att komma igång igen. Kroppen känns trött hela tiden. Hjärnan är sirapsseg och soffan ropar lockrop så fort man kommer nära hemmet.

På TV är det i princip bara skit, men trots det så flippar man mellan alla möjliga kanaler och tittar på en repris av ett program som man inte ens tyckte var bra första gången.

Jag tycker hjärnan är jätteintressant på det sättet. Direkt när man blir lat så sitter det, det är en vana man inte behöver lära sig. Men att motionera eller lära sig ett nytt språk eller en ny färdighet, det försöker hjärnan konstant hitta undanflykter för att slippa. Märkligt är det!

Vissa människor har ju sådant pannben att de klarar av att rycka ur sig ur en sådan situation, och kliva på träningståget igen, med allt vad det betyder med motivation, släpa träningskläder, prioritera och komma i tid. Men för alla andra då? Dom som efter en långre (eller kortare) tids bortavaro dunkar in 6 timmar träning första veckan när man börjar träna och sedan blir småskadade och sjuka så de inte kan träna och sedan upptäcker hur lätt det är att äta nötter i soffan framför “Biggest Loser” istället för att träna. Eller utveckla sig själv. Eller göra något annat som leder till något, istället för att sitta på hela ryggen i soffan och bara slösa bort sin tid.

Känner du igen dig? Det jag tänkte beskriva är hur du kommer igång igen, och bra sätt att tänka så att du i slutänden faktiskt fortsätter med det du förutsätter dig

Det börjar med att du bestämmer dig. Bestämmer dig för att det är värt det.

Disciplin

Att det inte är intressant att titta på Dirty Jobs som repriseras för tredje gången eller liknande utan att du  faktiskt tänker göra det. Att du vill lägag undan andra saker. För alla människor har lika mycket tid, så är det bara. Alla människor har 24 timmar per dygn att disponera. Eller 1440 minuter.

Det som räknas är hur du använder tiden. Du hinner, så enkelt är det. Frågan är vad du väljer att göra, och hur du prioriterar.

Så jag förutsätter att du tänker göra det du förutsatt dig, oavsett om det är att lära dig att teckna eller att fäktas eller något annat.

Jag har en inspirationsbild som bakgrund på min ipad – med texten:

If you really want to do something.

      You will find a way.

   If you don´t.

            You will find an excuse.

 

Jag tycker den är väldigt talande. Om du inte vill, då kommer du hitta en undanflykt. Fundera på det.

Men för att komma igång är det viktigt att du tar första steget. “Ett enda steg är början även på den längsta resa” finns det ett kinesiskt ordspråk som brukar citeras i sammanhanget. Men det stämmer så bra. Börja enkelt. Lätt. Överkomligt. Jobba dig vidare från det.

Ett av mina favoritordspråk är “vet du hur man äter en elefant? I väldigt många små portioner” Lägg ihop de två ordspråken. Med ett enda steg kommer du inte särskilt långt. Men med många små steg kommer du hur långt som helst.

Att sätta mål

Det är därför du behöver sätta mål. Första målet är att ta första steget. Andra målet är att ta nästa steg. Tredje målet är att ta reda på hur långt du vill gå. Fjärde målet är att utvärdera att du är på rätt väg. Därefter brukar det gå av sig själv.

Men nog av det filosofiska kraffset, down to earth nitty gritty betyder det här:

1. Bestäm dig att du vill göra det
   “Jag vill börja träna (på gym till exempel)!”
2. Börja en gång – bara en gång, utan annan förutsättning att det är en framgång att du gör det första gången.
   Gå till gymmet, kör ett pass som går igenom hela kroppen. Gå hem och var stolt!
3. Gör det en gång till. Målet är att bara göra det ytterligare en gång
   Självklart kommer du ha träningsvärk och känna dig stel och inte alls vara sugen på att träna. Det är just då du skall gå tillbaka till gymmet och köra ett pass till. Alla de där negativa tankarna och känslorna är tecken på att kroppen vill ha kvar latmasken.
4. Behöver du någon speciell motivation eller mål för att fortsätta? Sätt i så fall dessa
   Fundera igenom, varför tränar du på gym? Slippa ha ont i ryggen? Få snygga biceps? Ragga? Eller vill du bara bli starkare. Sätt mål utifrån det, på sin enklaste nivå räcker det att du skall köra två pass i veckan. Börja enkelt och långsamt och öka allt eftersom så slipper du skador
5. Utvärdera hur långt du kommit, vad du behöver göra för att fortsätta mot ditt mål
   Har du fått mindre ont i ryggen? Har dina biceps blivit snyggare? Har du fått hugg? Har du blivit starkare? Ganska enkelt att mäta, speciellt om du satt bra mål.

Men det viktigaste är att börja. Ta första steget. Utan att tänka på att det är en elefant du skall äta upp. Sedan tar du ett steg till och ytterligare ett steg och ytterligare ett steg. Till slut har du kommit en bra bit på resan – och helt magiskt så känns det inte så lockande längre med en chipspåse i soffan en tisdagskväll framför House.

Du kommer kanske till och med fundera på att ta ett träningspass istället för att titta på tv. Eller träna på pianot eller något annat som du håller på att lära dig.

Så får man kroppen att glömma bort hur skönt det är att lata sig. Men det är hårt jobb och kräver massa övertygelse.

Se på Egypten till exempel. Eller Syrien. Folket fick nog till slut och det behövdes ingen amerikansk ockupationsstyrka för att förkasta maktbalansen. Men det är ganska stora och svåröverskådliga händelser, som dessutom krävde människoliv. Så trots risken att bli dödad så demonstrerade folk för att förändra något. Så stark är den mänskliga drifkraften.

På lite lägre nivå gick stockholmarna man ur huse för en ädel sak. En oskyldig varelse skulle avrättas, styckas upp och bortforslas. Mycket tid spenderades för ett nobelt syfte.

Händelsen var så viktig att SVT livesände. Aftonbladet satsade på både löp och de viktiga förstasidorna för att täcka händelsen. Trots det så misslyckades de inblandade att skydda det lilla livet, och de otäcka myndigheterna fick som de ville.

I gryningen slog de till, med ordningsmaktens lakejer som stöd och skydd. De förvisade de rentrogna och gav sig på detta monument som för de samlade stod för livsglädje och bevarandet av en snart svunnen livsstil. Sedan skar de upp ledstjärnan och fraktade bort den, utan att lärljungarna fick ta farväl eller ens inspektera den fallne.

TV Eken

Jag pratar så klart om den berömda TV eken. Eken som stod utanför TV huset och bedömdes av experter som en fallrisk. Andra (privatpersoner) tyckte inte lika och ville bevara denna ikon, denna förkämpe för stadens grönska (som knappt har haft löv sedan vi hade kontor där på 90talet).

Extra ironiskt var det också att stod man med eken i ryggen så har man Ladugårsgärde (eller Gärdet som det snarast kallas) till vänster, och Kungliga Djurgården till höger.

Visa större karta
 

Två stora grönområden med massor med sköna träd att hänga i. Och under. Och runt. Lägg till Hagaparken och Järva tillsammans med Ekerö, Nacka och Hanveden så har jag jag svårt att se problem med överexploatering och “asfaltsöknens utbredande”.

Hade det inte varit bättre att få till ett beslut om att plantera ett nytt träd? Åke Askensten hävdade på Sourze att det handlade om en protest mot överexploateringen i Stockholm.  “Det gäller miljö, natur och klimat. Men det handlar också om politik och demokrati.” Man kan dra det långt tydligen

Tillbaka till det där med drivkrafter. Tänk om samma mängd med människor lade lika mycket tid på att bekämpa syraattacker mot fattiga kvinnor. Bara för att ta ett exempel. Tänk vad mycket man skulle kunna uträtta då.

Jag säger inte att TV ekens försvarare fokuserade på fel sak. För dem var det en viktig sak att göra. Det jag funderar på är hur man kan väcka sådana behov att försvara andra saker.

En snabbgooglande kollega hittade webbshoppen Essblads, som verkar ha bra utbud av grillar.

Speciellt kär blev jag i den här lilla vännen

Big Chief 5

På riktigt, hur mästerligt måste det inte bli med en sådan pjäs?

L x W x H: 204 x 77 x 204 cm Grilling area: 38 x 107 cm grilling chamber 38 x 52 cm fire chamber 3x Ø 38 cm smokehouse

Denna modell inkluderar en extra verktikal rökkammare vilket möjliggör samtidig rökning och grillning alternativt rökning i två separata temperaturzoner. BIG CHIEF 5 är en professionell grill som är lämplig för servering av större grupper personer. Modellen passar exempelvis restauranger och cateringföretag eller den större familjen eller jägaren/fiskaren som vill röka större mängder mat samtidigt.

Med en grillyta på 38*107 cm så borde den ju räcka för oss. Och utrymme för att brassa en thanksgiving kalkon. Och röka det mesta i fisk och köttväg. Vill ha…

Frågan är om jag kan ha både den här och en badtunna på vår baksida – eller om jag måste offra något…

eller den här

Fundera innan du låter din dom falla

Svensk-MMA

Debatten om MMA – Mixed Martial Arts, på Kvällsöppet TV4 ikväll blev inställd, vilket är synd. Hela debatten kommer ifrån “de lärdes” inlägg i Uppsala Nya Tidning där flera eminenta forskare ger sin syn på MMA galan på Fyrishov. Sedan har MMANytt skrivit om det och intervjuat Kampsportsförbundet.

Här är lite lösryckta citat från artikeln som jag tycker sammanfattar det hela väldigt bra:

Arrangemanget borde aldrig ha fått grönt ljus och kampsporten MMA borde förbjudas.

Sparkar du ner någon på gatan betecknas det som misshandel. Men samma beteende hyllas i MMA där man med lagen på sin sida kan slå, sparka och strypa sin motståndare upprepade gånger. Det är dags för Uppsalaborna att ta avstånd från denna offentliga misshandel.

Det här är alltså inte min åsikt, utan en åsikt som nedskrivits av Gunilla Steinwall, generalsekreterare Hjärnfonden, Lars Olson, professor Karolinska institutet, ordförande Hjärnfonden, Niklas Marklund, överläkare och docent neurokirurgiska kliniken, Akademiska sjukhuset, Lars Lannfelt, professor och överläkare, Uppsala universitet, Akademiska sjukhuset.

Det här är tunga namn, och definitivt något som man bör beakta. De har lång erfarenhet av vad trauma mot huvudet gör, vad upprepade slag mot kroppen leder till och framförallt hur hjärnan fungerar.

Läser man kommentarerna på MMAnytt och på UNT så framstår ett tydligt mönster. De förstår inte sporten. Det är faktafel i artikeln. De är dumma. Andra sporter är farligare och kostar mer. Ungefär så. Sedan är det vanligt tjafs mellan internetdebattörer som man inte behöver bry sig så värst mycket om. Sedan är det massa andra jämförelser om vad andra sporter kostar samhället, och den jämförelsen är intressant och en viktig diskussion, men inte som argument i MMA debatten.

Sidospår med jämförelse av samhällets kostnader

Som ett exempel så finns inte läktarvåld och huliganer över huvud taget på fightinggalor. Det behövs inga enorma samhällsinsatser med polis, transporter, sjukhus etc för att det varit en fightinggala. Jämför man med hockey eller fotboll, och tar de pengar en snittmatch kostar där, jämfört med vad en genomsnittlig fightinggala kostar samhället så är skillnaden enorm. På http://boxing.nv.gov/New_MMAGates.htm kan du själv se de 35 mest besökta galorna. Ca 10 000 pers i publiken. På en hockey/fotbollsmatch, hur många poliser behövs det inte då, om det är 10 000 i publiken?

Skaderisker jämfört med andra idrotter

Statens betänkande Kampidrott i fokus (SOU 2003:24) beskriver skaderisken bland annat som detta:

När det gäller svåra skador intar boxningen inte någon särställning.
Om man med svåra skador menar invalidiserande sådana är
risken för en svensk amatörboxare mindre än för den som t.ex.
ägnar sig åt ridning eller ishockey, två idrotter där risken för invalidiserande
nackskador vid fall inte är obetydlig. När det gäller dessa
idrotter finns också en risk för t.ex. hjärnskakningar.
I detta resonemang blir två faktorer viktiga att ta hänsyn till, dels
antalet utövare, dels kvaliteten vad avser statistik inom området.
Inom idrotter där knockout inte är en del av idrottens regelsystem
saknas oftast statistik över utövare som drabbats av hjärnskakningar.

Säger en hel del, eller hur?

Är MMA ett glorifierat gatuslagsmål

Men vad är MMA då? En blandning av kampsporter, framtagen från början för att visa vilken “diciplin” som var “bäst” eller enbart ett reklamjippo från Graciefamiljens sida? Ja det tvistar folk om fortfarande. Men faktum kvarstår att MMA galor är stor show, skickligt regisserade och castade där fighters väljs ut efter vilka som skall ge de bästa och mest intressanta matcherna.

Att jämnställa det med ett gatuslagsmål är bara dumt. Inom Pride, Strikeforce, UFC etc så ställs topptränade fighters mot varandra. I princip alla matcher har två motståndare som på ett kontrollerat sätt försöker utmanövrera den andre. Och med utmanövrera menar jag då att knocka (dvs slå den andra medvetslös) eller att submitta (få den andre att ge upp). Det är så långt ifrån ett gatuslagsmål man kan komma.

I ett gatuslagsmål gäller bara en sak, och det är att vinna. Ju fortare och brutalare desto bättre, för det minskar riskerna. Det finns ingen domare, det finns inget sätt att ge upp. Och det är väldigt väldigt sällan ett gatuslagsmål är en mot en. Chansen att vinna ökar ju dessutom betydligt om man överraskar motståndaren, som att attackera innan personen ens vet om att det är fight. Är man dessutom bättre än motståndaren eller har tillhyggen som ökar ens chanser så är det ju bara bra. Det är ett gatuslagsmål!

Första gångerna man ser en MMA fight så ser det brutalt ut. Folk slåss ju, på riktigt! Fast utan aggression då. Det är ofta blodigt, vilket ser väldigt otäckt ut och vissa matcher slutar med att vinnaren får in ytterligare några slag på en redan medvetslös person innan domaren hinner bryta.

Det ser otäckt, och det går inte att säga annat än att kroppen tar stryk av detta. Hur mycket hjärnan tar stryk av det vill Steinwall et al få oss att förfasas över i artikeln, och de är skickliga debattörer för de vill att förbjuda MMA.

Skadestatistik

Hur mycket stryk utövarna tar och skadorna därav är enligt artikelförfattarna svårt att säga, eftersom sporten som sådan är “ung”. Artikelförfattarna drar också anedoktala paralleller med hur man “Redan i boxningens barndom noterade man att före detta boxare fick talsvårigheter…” för att retoriskt visa att boxningen redan haft detta problem och att man bara därför skall förbjuda en annan sport. Därför drar man mycket paralleller till boxning som enligt författarna påminner om MMA. Dessutom tar man upp strypningar (tekniker som rear naked choke, palm to palm choke, triangel etc) som syftar till att strypa blodtillförseln till huvudet eller att stoppa lufttillförseln till lungorna, och hävdar att upprepad syrebrist leder till hjärnskador.

Lägger man ned lite tid kan man få ut detaljerad skadestatistik från Nevadas boxningskommision. Det har artikelförfattarna inte gjort eftersom de hävdar att detta är en så pass ung sport (se även nedan samt läslistan)

Utöver detta kan man få ut statistik från Idrotts

Argumenten mot MMA

MMA har några tunga argument mot sig (enligt artikelförfattarna):

• Det är brutala gladiatorspel
• Misshandel är olagligt i de flesta länder men här legaliseras det i en “bur”
• Syftet med sporten är att slå ner motståndaren
• Det är inte bättre än ett gatuslagsmål
• Hjärnan tar stryk av upprepat trauma (slag och syrebrist)
• Boxningen har redan visat att våld är farligt, därför skall MMA förbjudas
• Skador uppstår säkert

Att något “ser brutalt ut” har inte så mycket att göra med hur det faktiskt är. Självklart marknadsför det som en ybermacho mano-a-mano to the death fight. Det säljer. Att det är förberedda atleter som dessutom skyddas av en domare som bryter så fort någon inte försvarar sig tillräckligt har artikelförfattarna missat. Det är som att så fort någon ger sig på en motståndare i hockey, handboll, fotboll eller basket utöver vad som tillåts i reglerna (ofta görs det dessutom utan att “mottagaren” är beredd) så skulle matchen brytas och vinsten tilldömas den andre.

En orsak till varför så många tycker att det är brutalt är att matcherna görs “i en bur”, vilket fått lite uppmärksamhet tidigare. Aftonbladet hade som vanligt ingen koll medans DN hade lite bättre koll. Att låta barn dunka på varandra i en fotbolls/handbolls/basket/hockey match är helt ok. Men brottas de i en bur, då skriker sig aftonbladet hesa och skapar mediastorm i ett vattenglas. DN skriver för övrigt om det idag med, och då med skandalrubriken “sparkar och slag ger pengar till utsatta barn“.

Att artikelförfattarna kallar det för misshandel är intressant. Vi har ett rättsväsende i Sverige där domare och nämndemän belägger skuld och bestämmer straff. Inte skribenter i en debattartikel.

Syftet är helt rätt att övermanna motståndaren. Inte att “slå ner” denne. Många paralleller görs i artikeln till boxning, men där har artikelförfattarna fel. Det finns studier inom skadefrekvens inom idrotter som bland annat gjorts på Johns Hopkins University School of Medicine, där Incidence of injury in professional mixed martial arts competitions (av Bledsoe et al) som visar på:

1. MMA matcher har en hög skadefrekvens
   De mäter allt från blåmärken till frakturer
2. Ingen har dött inom MMA i Usa
   Det har faktiskt varit dödsfall efter detta som kan hänföras till matcherna
3. Knock out ration är lägre inom MMA än inom boxning

Punkt tre tycker jag är intressant, speciellt eftersom artikelförfattarna tycker att MMA är för ung sport för att se skadestatistik och följdsjukdomar på. Gräver man lite ser man att MMA är en nedskalad/debrutaliserad version av Vale Tudo och det är en gammal sport. Det finns data att hitta, och andra forskare har gjort detta.

Med artikelförfattarnas hänvisning till boxning skall man veta att ca 11% av alla professionella boxingsmatcher avslutas med knock out. Inom MMA så är det ca hälften så många som avslutas med knockout, och det är för att MMA har så många fler sätt att avsluta på än boxning. Då man lika effektivt kan avsluta en match genom att attackera extremiteterna med sparkar, slag och lås över leder så är troligen risken för TBI inom MMA betydligt lägre än inom boxningen.

Att MMA bara har tre/fem ronder kontra boxningens betydligt längre matcher verkar ha gått artikelförfattarna förbi med.

För övrigt så är strypningar inom kampsporten ingen ny företeelse. Hur kommer det sig att vi inte ser mängder med gamla “matt-vrak” som lider av parkinsons, demens etc? Det finns en stor mängd data även där, då både grappling och brasiliansk jiu jitsu (för att nämna några) har dessa typer av tekniker, och har utövats längre än MMA

Slutsatsen

Min slutsats/tolkning är att artikelförfattarna tycker att MMA skall förbjudas därför att de tycker det ser ut som misshandel. De har erfarenhet från boxning och därför så jämställer de det med boxning och eftersom proffsboxning inte är tillåtet i Sverige så skall inte heller MMA vara det.

Mitt bemötande är att dessa framstående och intelligenta människor har gjort det väldigt lätt för sig då de retoriskt hänvisar till en annan sport och hövdar att det är brutalt. De har garanterat assistenter som kan söka i PubMed och googla. Men de resultaten har man inte tagit med i artikeln, utan bara de negativa erfarenheterna från en annan sport.

Märkligt, eller hur?!

Utbilda dig själv

Men här får de, och alla ni andra, en bra läslista att förkovra er i. Att förfasas över något man inte förstår har tyckare och förståsigpåare sysslat med sedan Platons tid. Eller ta Elvis för ett lite mer nära exempel. Att Elvis skulle förleda ungdomen i synd. Att hårdrockare som Led Zeppelin och W.A.S.P skulle förvrida ungdomars sinnen. Att motorsågsmassakern skulle förstöra en hel generation. Nu blev det ju inte riktigt så, och de flesta individer som halkat bort från “den smala vägen” kan hänföras till bland annat föräldraskap och umgänge snarare än att de tittade på Motorsågsmassakern och spelade Led Zeppelin baklänges.

Referenser för dig som vill läsa mer:

• Amtmann, J.A. (2004) Self-reported training methods of mixed martial artists at a regional reality fighting event. Journal of Strength Conditioning Research 18, 194-196.
• Atha, J., Yeadon, M.R., Sandover, J. and Parsons K.C. (1985) The damaging punch. British Medical Journal (Clinical Research Edition) 291, 1756-1757.
• Bledsoe, G.H., Li, G. and Levy, F. (2005) Injury risk in professional boxing. Southern Medical Journal 98, 994-998.
• Branch, G. (2003) Toughman competition faces its own battle. USA Today: 3C. May 20.
• Gartland, S., Malik, M.H. and Lovell, M.E. (2001) Injury and injury rates in Muay Thai kick boxing. British Journal of Sports Medicine 35, 308-313.
• Hamilton, K. (1995) Brawling over brawling: Politicians try to finish off “human cockfighting”. Newsweek 126(22), 80.
• Jarret, G.J., Orwin, J.F. and Dick, R.W. (1998) Injuries in collegiate wrestling. American Journal of Sports Medicine 26, 674-680.
• Kazemi, M. and Pieter, W. (2004) Injuries at the Canadian National Tae Kwon Do Championships: a prospective study. BMC Musculoskeletal Disorders 5, 22.
• Krauss, E. (2004) Warriors of the ultimate fighting championship. Citadel Press, New York.
• Krauss, E. and Aita, B. (2002) Brawl: A behind-thescenes lLook at mixed martial arts competition. ECW Press, Toronto, Canada.
• Mendez, M.F. (1995) The neuropsychiatric aspects of boxing. International Journal of Psychiatry in Medicine 25, 249-262.
• Peligro, K. (2003) The gracie way: An illustrated history of the World’s Greatest Martial Arts Family. Invisible Cities Press, Montpelier, Vermont.
• Unterharnscheidt, F. (1995) A neurologist’s reflections on boxing. II. Acute and chronic clinical findings secondary to central nervous system damage. Revista de Neurologia 23, 833-846.
• Walilko, T.J., Viano, D.C. and Bir, C.A. (2005) Biomechanics of the head for Olympic boxer punches to the face. British Journal of Sports Medicine 39, 710-719.
• Zazryn, T.R., Finch, C.F. and McCrory, P. (2003a) A 16 year study of injuries to professional boxers in the state of Victoria, Australia. British Journal of Sports Medicine 37, 321-324.
• Zazryn, T.R., Finch, C.F. and McCrory, P. (2003b) A 16 year study of injuries to professional kickboxers in the state of Victoria, Australia. British Journal of Sports Medicine 37, 448-451.
• Zetaruk, M.N., Violan, M.A., Zurakowski, D. and Micheli, L.J. (2005) Injuries in martial arts: a comparison of five styles. British Journal of Sports Medicine 39, 29-33.

Det finns säkert nyare, bättre och andra saker att läsa. Men börja här.

Då blev det stort rabalder och han blev av med sin pokal.

Clenbuterol (vissa säger clentbuterol eller clent) är enligt wikipedia:

Clenbuterol (trade names: Spiropent, Ventipulmin) is a sympathomimetic amine used by sufferers of breathing disorders as a decongestant and bronchodilator. People with chronic breathing disorders such as asthma use this as a bronchodilator to make breathing easier. It is most commonly available as the hydrochloride salt clenbuterol hydrochloride.

Dosen är vanligen 20-60 mcg/dag (microgram) och doser över 120/140 mcg (kvinnor/män) bör inte intas. Clent (som det också kallas) finns också för hästar, och då är dosen betydligt högre, och man ger det i flytande form.

Clenbuterol - nu även i Mexikanskt kött

Clentbuterol ökar den aerobiska kapaciteten, stimulerar det centrala nervsystemet och syretransporten i kroppen. Den snabbar också upp metaboliseringen av kroppsfett.

Dopingjouren skriver såhär om Clenbuterol:

Clenbuterol är en astmamedicin, en så kallad beta-2-stimulerare. Denna astmamedicin är populär i fitness- och styrketräningssammanhang, då man i djurstudier sett att råttor som fått Clenbuterol ökat i muskelvikt och fettnedbrytning

Clent kan man använda på samma sätt som epifedrin, dvs för att gå ner i vikt (men läkemedlet är inte framtaget för det, så det är en “trevlig” bieffekt – på samma sätt som bieffekten av hjärtmedicinen ledde fram till Viagra)

Clenbuterol har förekommit i medierna ett flertal gånger eftersom IOC inte tillåter det som kosttillskott. Idrottare/läkemedelssponsrade som Alberto Contador (cyklist), Jessica Hardy (simmerska), Adam Zeroczynski (kanot), Li Fuyu (cyklist), Lainer Bueno (baseball) och Kirk Radomski (baseball) har alla åkt dit.

Så uppenbarligen är inte clent något du vill ta om du vill hålla dig på rätt sida av gränsen, så att säga. WADA har clenbuterol och dess försålda varumärken på sin lista över otillåtna tillskott.

Men nu kommer det roliga. Fotbolls WM för U17 lag

109 av 208 urinprov testades positiva för clenbuterol. Contador hade 50 picogram clent/milliliter blod. U17 proverna hade mellan 50 och 300 pcg/ml blod. Några testades för så mycket som 300 – 1300 pcg/ml de första dagarna under U17 WM.

Cyclesport har skrivit lite om clenbuterol och U17 WM

Hanteringen av de dopade fotbollsungdomarna kommer att få effekter på alla idrotter som aktivt jobbar för hitta metoder att bekämpa dopingen. Nu lanseras en ´accepterad´ ursäkt som kan komma att bli gångbar för alla som önskar använda preparaten som prestationsförbättrare och varken WADA eller UCI kommer att kunna sätta stopp för det i framtiden om man inte väljer att göra det nu.

Storyn har enligt uppgift inte plockats upp av svenska media (jag är helt sportointresserad så rätta mig gärna och posta länkar i kommentarsfälten om detta gjorts) men hela storyn about Clenbuterol and FIFAS great explanations kan du läsa efter hoppet

A majority of the players tested at the Under-17 World Cup in Mexico had traces of clenbuterol in their bodies because they ate contaminated meat, FIFA said on Monday.

Tests in Germany after the tournament revealed players from 19 of the 24 teams had adverse findings of the banned anabolic agent in 109 of 208 urine samples.

FIFA medical officer Jiri Dvorak called the results ”highly surprising” but insisted that teenage footballers were not cheating.

While Contador’s sample had 50 picograms of clenbuterol per milliliter, the Under-17 World Cup tests showed a ”majority” tested between 50 and 300.

Dvorak said FIFA was alerted to potential contamination when three players gave samples of 300-1,300 picograms in the opening days of the three-week tournament, in tests conducted by the WADA lab in Los Angeles

FIFAs förklaring tillsammans med de mexikanska myndigheterna är att: Oseriösa uppfödare ger djuren clenbuterol för att snabbare och billigare få fram bättre kött.

Om det nu är så, varför:

• Åker inte mexikanska idrottare fast oftare i dopingtester?
• Varför har detta inte upptäckts tidigare?
  Det är ju inte första gången Mexiko är värd för ett större evenemang.
• Kan man kan man få i sig så höga doser som 300-1300 pcg/ml genom att äta kontaminerat kött?
• De ca 50% av testerna som var negativa, varför var de negativa?
  Så många (101 st) U17 spelare kan det ju inte vara som äter en kost som exkluderar kött, eller?

Märkligt är det i alla fall. Och tar du clenbuterol är det bara att skylla på att du ätit mexikanskt kött så är du “clean”. Det är ju inte ditt ansvar om du råkat äta något som innehåller något som finns på WADA listorna.

Frågan är, om man beställer clenbuterol preparerat kött, kostar det extra då? Kan man få handlaren att garantera att det innehåller clent?

Bonustext:

Gymgrossisten.com vill gärna få dig som söker efter clenbuterol information som kund

När jag faktakollade uppgifterna i den här texten så testade jag lite olika googlingar. Döm om min förvåning när gymgrossisten.com dök upp med en annons

Går det att köpa clenbuterol från gymgrossisten?

Annonsen länkar direkt till en produkt hos gymgrossisten – T3. T3 innehåller enbart guggulsteroner (eller gugglesteroner som gymgrossisten skriver) och en snabb sökning på PubMed visar att det snarare ger omvänd effekt:

Szapary, PO; Wolfe, ML; Bloedon, LT; Cucchiara, AJ; Dermarderosian, AH; Cirigliano, MD; Rader, DJ (2003). “Guggulipid Ineffective for Lowering Cholesterol“. JAMA 290 (6): 765–772

Sahni, S; Hepfinger, CA; Sauer, KA (2005). “Guggulipid Use in Hyperlipidemia“. Am J Health-Syst Pharm 62 (16): 1690–1692.

Jag tycker det är osmakligt att köpa sökord på otillåtna preparat (enligt WADA/UCI). Och ännu mer osmakligt att länka till en produkt som inte ens ligger i närheten av det annonserade medlet.

På Youtube hittar man allt möjligt som vanligt. Kolla kommentarerna på det här clenbuterolklippet:

Eller är det så att det är ok att skämta om vissa folkgrupper men inte andra, och om man skämtar om det så är man rasistisk?

Det är faktiskt inte helt simpelt att förhålla sig till.

Enligt FN är rasism: “…varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.”

Det Patrik beskriver ser jag verkligen inte om rasism. Ignorans och vardagsdumhet möjligtvis…

Hur skall man skriva det här utan att bli idiotförklarad… Att någon kallar honom kines, är det rasism? För han ser ju onekligen asiatisk ut. Möjligen dumt eftersom personen inte vet om han kommer från kina eller ej.

Klassikern “mela liis?” kommer sig av att det är lite charmigt/småroligt. Men är det verkligen rasism? Med den logiken är ju Tele2 reklamen rasistisk, efterom de driver med både svenskan och amerikaner. Är jag rasistisk mot en norrlänning för att jag imiterar norrländsk dialekt.

Jag förstår hur han menar, men jag ser inte att det har med rasism att göra.

Låt mig förklara. Frågorna “hur lång är du?” och “har du spelat basket?” brukar komma inom några minuter när jag träffar nya människor. Ämnen som skostorlek och var jag handlar kläder är alltid populärt ämne. Små barn vänder sig om och stirrar. Äldre barn pockar på sina föräldras uppmärksamhet och tonåringar försöker vara coola och ignoranta samtidigt som de glor och försöker få sina kompisar att kolla med.

Sova på hotell är sällan roligt då fötterna hamnar en bra bit utanför sängen. Och täckena räcker inte till.

Att främlingar ber om att få ta en bild tillsammans med mig är lite irriterande, men inte lika illa som de som obemärkt försöker smyga sig på rygg mot rygg och jämföra längd. Eller påhoppen i invandrartäta områden (ja det är min observation att frågorna och respekten för privatliv är betydligt lägre där) där coola killar försöker hitta roliga saker att säga.

Du fattar va? Det handlar inte om rasism, det handlar om hur människor reagerar på det som är annorlunda och inte stämmer överens med det som de är vana vid. Det kanske är korkat, men rasism har det inget med att göra. Tycker jag.

Har jag fel? Berätta gärna varför i kommentarsfältet