I somras tog jag ett beslut. Ingen BJJ under höstterminen. Det var ganska tydligt att jag inte lyckades vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Dessutom visste jag att det skulle bli en sjukt jobbintensiv höst och att hetsen att gå från jobbet i tid skulle bli negativ energi.

Jag kan väl sammanfatta det som att visst hade jag rätt. Det har varit en hel del arbetsdagar till 21 (eller senare) och även jobb på helger.

Men skall jag vara ärlig så behöver jag träna. Dels för att jag blir lite flipprig i skallen när jag inte tränar. Och för att jag får å sjukt ont i ryggen om jag inte rör på mig.

Så jag har kört Convict Conitioning programmet och nu på sista tiden även börjat med kettlebell övningar. Och det känns riktigt skönt. Men jag saknar kampsporten. Saknar tröttheten och endorfinet som ett bjj pass ger. Blåmärkena, träningsvärken och ömheten saknar jag med faktiskt – även om det låter märkligt.

Det är nu mitten av november och jag känner att det är dags att utvärdera höstens träning och bestämma mig för vinterns och vårens fokus.

Utvärderingen är enkel. Det jag gör hemma blir av, det jag behöver åka iväg och göra har jag svårare för att få till. Discgolfen till exempel. 40% av tävlingarna blev av, och ungefär lika mycket av Haningetouren som klubben anordnar. Missade till och med när Mälartouren var på hemmaplan…

Träningen jag gör hemma har blivit av till 85%. innebandyn på jobbet på fredagar har ungefär samma hitrate.

Siffrorna är tydliga.

Så vad beror det på. Att det var så med brassejutsun kan man ju förklara med att det gör ont, att jag är för långt utanför min komfortzon… Men det är ju lika med discgolfen. Där finns det ingen smärta. Det är lite småmysigt att gå runt i solskenet och snacka lite, samtidigt som man mentalt försöker ligga på topp. Så jag tror inte att träningsoviljam är relaterat till de blåmärken och skrapsår som uppstår på jitsen.

Funderar på om det inte är så att det har med livet att göra. Att träna 18 på kvällen innebär att jag är hemma 21 ungefär. Lunch äter jag vid 11 eller 12 beroende på hur arbetsdagen ser ut. Första frukost äter jag runt 05 och andra frukost vid 9.

Vid 14.30 brukar jag bli seg, något som övergår till trötthet vid 16. Det är väl där någonstans som en middag egentligen skulle behöva ligga på träningsdagar. Vilket då skulle innebära att middag nummer två skulle kunna vara lite mindre och vara helt ok att äta vid 21.

Det svåra är bara att få till det där med middag/mellanmål vid 15 tiden. För min del ligger det ofta möten vid den tiden, och det är inte helt enkelt att få med sig en lunchlåda på stabsmötet, ledningsgruppen, styrelsemötet eller vad det nu är som skall avklaras.

Som alltid så är det underlagsarbetet som är det viktiga. Utan förberedelser så välter hela lasset… Behöver lägga tid på hur jag skall planera maten under arbetsdagen helt enkelt. För utan energi in så försvinner motivationen och fokus för mig. Utan det så är det så enkelt att låta bli.

Skall som ett sista led lägga tid på att studera kalendern och experimentera med matintaget för att se vad det gör för skillnad. Tänkte köra en vända med #didieatthat igen bara för att “se” när, var, hur matintagen .är och vad de består av

 

Leave a comment

Leave a Reply

%d bloggers like this: