Så här blev det då:

Att gå från ca 2500 besökare per vecka till… 30?

Skillnaden är att Google slutat visa min site överst i sökresultaten, sökresultaten som jag toppat i flera år. Dessutom är det väldigt konkurrensutsatta ord, så lite trist är det.

Kvaliteten på inläggen håller, och de är lika bra nu som när de postades. Frågan är om det är så enkelt att jag bara behöver dunka in något inlägg i veckan nu så kommer det tillbaka?

Får väl sätta mig och skriva några bra inlägg. Mycket svårare än så är det inte egentligen inte. Vilken dag som helst nu…

Sedan kommer då en runda discgolf. Ibland så tar man en plastbit a 175 gram ur väskan och kastar den så långt och rakt man kan.

Sen får man gå en stund (aldrig mer än 100 meter), vänta en stund, gå några steg till för att sedan böja sig ner, lägga ner en markeringsdisc och plocka upp discen man kastade.

Sedan får man återigen ta upp en disc ur väska och kasta iväg den. Till slut kommer man så nära korgen att man kan putta, och förhoppningsvis möts man av ett bekräftande kedjerassel när discen slår in i korgen.

Detta upprepas på 18 hål, sedan är man klar. Är det en större tävling kör man ofta en runda, tar lunch, spelar en runda till och sedan finalrunda på 9 hål eller så.

Väskan med discar och vatten (vissa bär till och med runt på en skiftnyckel för “good measure”) väger väl max 10 kg, vilket inte är särskilt mycket.

En stor tävling som SM eller liknande spelas ofta med flera rundor per dag under två dagar eller så.

Det här låter ju inte särskilt jobbigt, eller hur?

NEWSFLASH

Det är totalt utmattande, rent mentalt. Koncentrationen måste ligga på topp hela tiden, eller så blir det trädträffar, tappade discar och missade puttar. Det är lite speciellt att vara utomhus en dag, och att gå runt i naturen. Det tar ju lite mer energi än i vanliga fall. Men det är ju inte direkt energidränerande.

Men att hålla hjärnan skärpt en hel dag, att få varje tillfälle att lyckas till att bli så bra som möjligt och att aktivt bortse ifrån de eventuella missar man går, det är verkligen tröttande.

Näringsläran för brassejutsu, cykling och innebandy har jag koll på, men att äta för att maximera mentalt fokus är lite knepigare. Det är just maten och vattnet som är avgörande för att hjärnan skall hålla sig maximalt skarp, sådet är ett fokus i sig.

Sedan är det intressant att en till synes enkel aktivitet kan vara så utmanande…

Mina nuvarande “discgolf skor” har dött. Du vet hur “döda” skor luktar v? Det spelar ingen roll hur många luktbollar, nätter i frysen eller skodeodoranter man kastar på dem. Lik luktar. Så är det bara.

Därför var det dags att ta en tur till Sveriges bästa skoaffär – Grand Shoes.

Ehandlare och ni med fysiska butiker, ta Grandshoes som ett benchmarkexempel på hur ni skall göra

Webshoppen

Innehåller egna foton på produkterna. Inga förproducerade tillverkarbilder här. Texterna är inte heller tillverkarens, utan skrivet med den tonen som grandshoes vill ha. Dessutom mäter de alla skor och vet hur exakt den skon är i förhållande till en nomalläst eller normalstorlek, och skriver ut det!

Butiken

Visserligen är det en liten butik/showroom som blir lite trång ibland. Men det gör inget för allt som finns på webben går att prova i butiken. Men det viktiga är inte lokalen, utan engagemanget och serviceviljan.

Ta mitt senaste besök till exempel. Fredrik hälsade med förnamn (handlare, uppmärksamma alltid återkommande kunder) och när det var min tur så beskrev jag vilken typ av sko jag ville ha (typ trailrunning, vara ute hela dagen, måste tåla att vara blöta en hel dag) och Fredrik kommer ut med två par skor.

Det var olika storlek, men bägge passade perfekt. Jag har dessutom Kalle Anka fötter (stora, väldigt breda och höga över vristen) så det brukar vara knepigt med passformen. Skorna Fredrik kom med var i olika storlek, men bägge passade perfekt! (Handlare, kan er produkt!). Jag sa alltså inte vilken storlek jag har, utan Fredrik kom ihåg vilken typ av sko som passar mina fötter.

Det blev ett par Columbia Master of Faster. Jag hade köpt ett par skor till utan att blinka, men just nu så var gränsen ett par skor…

Letar du efter lite större skor, sådana som köpladorna inte tar in, så är Grand Shoes dit du skall bege dig.

Det var tjockt med folk i butiken, så jag han dessvärre inte snacka med Fredrik, men det verkar som att det går bra. Kul, för butiker som dessa har definitivt en plats att fylla. Specifikt nischat utbud, med grym service, bra priser och samma köpupplevelse på webben och i showroomet. Så skall en slipsten dras!

Två tråkiga saker, det är låååångt att åka till åkersberga om man bor i västerhaninge. Lite coolt att “busskortet” fungerar hela vägen faktiskt, för det är en bra bit att åka. Dessutom gjorde SL det ännu längre rent tidsmässigt då jag fick ett oförutsett 30 min stopp i väntan på nästa roslagsbana.

Det andra negativa är mina skor. Bläurk… De stinker surt efter ett par timmar utomhus. Behöver besöka Grand Shoes och shoppa snarast.

Åkersberga FKs site är föredömlig. Rätt information, snyggt och enkelt presenterat. Det finns bankarta och scorekort samt regler precis där man tycker att de borde vara.

Uppmärkningen från parkeringen till 1:a tee var däremot svagare, och bitvis var det knepigt att veta vilken korg man skulle spela på, och var nästa tee ligger. “Det märks att det är första gången ni är här” sa två trevliga killar som spelade förbi oss. Se till att du tar med dig en bankarta om du inte känner till banan!

Banan i sig är ganska fostrande, men lite repetetiv. Många korta tighta hål där utmaningen är att kasta rakt och att hålla det mentala spelet fokuserat. Du ser väl luckor och inte träd?

Riktigt kul var hålen med stora höjdskillnader (såväl raviner som upp och nerförsbackar).

Par på banan är 54. Jag testade lite olika diskar (bland annat en ny putter som jag inte alls kommer överrens med) så jag landade på 78. Björn stannade på 90 och Stefan på 107.

Nästa gång jag är på Åkersberga är det MälarTour, banan ligger helt enkelt för långt bort för mig. För övrigt så hade vi åskådare på två hål. Tre rådjur granskade oss noga!

Puttandet gick som sagt uselt. Testade en Vibram Sole putter, vilket gjorde att jag puttade två gånger på alla hål förutom #17. Blev en del bilder med, mer eller mindre bra. Här är dom http://www.flickr.com/photos/mrhandley/sets/72157629941309365/

Tittade på det här klippet nyss, låter ganska vettigt:

Funderar på om jag skall göra något som liknar den här:

Det kan bli riktigt bra. Ut i förrådet strax.

Kanske dags att säga som LeAnn Rimes – Something’s Gotta Give?

Det finns ju några som verkar kunna kombinera det där med discgolf och brassejutsu. Ben Askren är väl den som är mest outstanding…

http://noteamdiscgolf.com/victor-bjj-harris

http://www.pof.com/member32160880.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/Ben_Askren

Det ligger liksom inte för mig att slarva runt med olika saker. Fokus på vad som skall göras för att nå resultat är lite mer min stil. Eller som @partypinglan sa, du vill ju bara göra sådant som du kan tävla i (hon sa det mycket klokare, men det var ungefär så).

Och nu känns det som att det mest blir slarvsylta av bägge. Iofs gillar jag syltor, men det här leder ingenstans. Svårt det där, att välja mellan två olika saker…

Jag är inte kristen. Om jag skulle välja någon religion så tror jag asatron är den som ligger närmast det jag tycker. Blandat med en rejäl skopa buddism. Men sinnesrobönen är riktigt bra: http://sv.wikisource.org/wiki/Sinnesrobönen

Det är väldigt mycket bondförnuft i det.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Så frågan är vad det är jag kan förändra, och hur jag blir förståndig nog att inse skillnaden…

Jag har precis varit i Wien, på Passengers Terminal Expo – en mässa inom flygplats industrin.

Vi har sett några av de största och rikaste flygplatserna i världen berätta om hur de skall bygga slagskepp till flygplatser, alla optimerade för den bästa passagerarupplevelsen och för den bästa shoppingupplevelsen. Vi har hört små flygplatser berätta hur de arbetar med att erbjuda världens bästa kundbemötande.

Vi satt och sammanfattade intryck och grupperade om på en uteservering utanför Operahuset i Wien. Man blir lätt filosofisk när man sitter med en god cappuchino, solen i ansiktet och det är 22 grader varmt.

“Tänk om man kunde stanna en dag till, vad skönt det skulle vara” är det lätt att tänka vid ett sådant tillfälle, och det var väl ungefär det vi sa. (kom ihåg det till senare)

I mitt tycke var vi på flygplatsen i god tid, men när vi fick ut våra boarding cards så stod det “stand by” på dem. Panik, flighten överbokad. Sista direkt flighten till ESSA (jo Arlanda heter så på flygspråk, eller ARN om maanvänder flygbolagens stationskoder) för kvällen dessutom.

Vi rushade till gaten, som var tom, nedbommad. Wiens flygplats är by the way varm och luften står stilla. Jag hade inte ätit på alldeles för många timmar och knappt druckit på hela dagen (förutom en halvlitersbalja med kaffe på Starbucks till frukost och en öl till luncherna (av lite olika anledningar åt jag två luncher…).

Gaterna på Wien har säkerhetskontrollen precis vid gaten, så handbaggaget blir röntgat och en själv screenad precis innan man går in i väntarean.

Det tänkte inte jag på, utan jag rushade iväg för att få tag på lite vätska. En cola till mig och en vatten till kollegan. Väl tillbaka så ser jag att de precis håller på att öppna gaten/säkerhetskontrollen.

Får man ta med sig vätska genom säkerhetskontrollen? Näe, just det. Snabbt som attan öppnar jag colan, som självklart briserar som en gejser. Cola över händerna, på golvet. Panikdricker så många klunkar jag kan innan det är dags att kasta bort de nyinköppta dryckerna…

Väl inne i ett vänteutrymme som hämtat från ett finskt svartvitt drama så får vi beskedet från gatepersonalen. Flighten är full. Vi kanske får plats, då två personer på en connection är sena. Kommer inte de så får vi plats på flighten. Om inte så bokar de om oss till morgonflighten, bjuder oss på hotell, middag, frukost och ger oss 250 EUR i ersättning.

Tänk nu, varm och svettig. Milt stressad. Energibrist, begynnande huvudvärk, vätskenivån kritiskt låg. Då ringar orden i mitt huvud:

“Tänk om man kunde stanna en dag till, vad skönt det skulle vara” Nej, det skulle det verkligen inte vara. Inte just nu. Nu vill jag bara hem. Nu. Nu på en gång!

Med ett artigt leende på läpparna så säger jag att jag förstår att han gjort allt han kan för att få med oss, men undrar ändå ödmjukt om det inte finns något mer han kan göra. Han säger då att han kan ropa ut om det finns två frivilliga som vill stanna över natten (och få samma ersättning) så kan vi ta deras plats. Men vi måste vänta tills sist innan vi får reda på om det fungerat.

Samtidigt hör vi gigantiska smällar, och hela byggnaden skakar. Ja tänkte först att det var ett plan som kört in i byggnaden, men inser efter ett tag att det är åska. Det är en så kraftig åskstorm att de stänger hela flygplatsen.

Efter 20 min delay taxar planet in till gaten och boardingen kan till slut börja. Vi sitter där, önskar att någon okänd skall vara sen. Att två främlingar skall vilja ha våra platser. Att stålbänkarna var bekväma och att jag hade något att dricka.

Då nås vi av beskedet. Det är några okända främlingar som valt en natt i Wien och släppt sina platser till oss. Men vi måste vänta till ist

Då kommer fråmlingarna som var sena. En man, en kvinna, ett barn. De verkar känna varandra, för de pratar med varandra. De pratar först med gatepersonalen på engelska, men när de får reda på att deras platser är borta för att de är så sena så kan de helt magiskt vare sig tyska eller engelska, till slut visar det sig att det finns en plats. Mannen har magiskt lärt sig engelska, och tar då platsen. Checkin personalen försöker upprepade gånger att förklara för honom att han följer med flighten – hon stannar i Wien. Det är uppenbarligen inget problem för honom för han dundrar ner mot flygplanet snabbare än en buffelhjord. Kvar står kvinnan med barnet. Först förstår hon inte, men hon ringer en kompis och blir tolkad via telefon. Om det är det faktum att mannen dumpade henne eller att hon är fast i Wien en natt vet jag inte, men hon stormade därifrån skrikandes i mobilen.

Kvar är vi. Ett par unga tyskor. Ett gammalt solbränt par. Då ropar mannen i Austrian uniformen fram oss. Det visar sig att det är det gamla solbrända paret som så generöst släppt sina platser till oss. Mina vänner, må lyckan alltid lysa på era ansikten. Jag är er tacksam. Ni var vänliga mot någon ni aldrig träffat, som ni troligen aldrig kommer träffa igen. Det var jag som gjorde honnör och vinkade till er. Ni är beviset på att mänskligheten fungerar!

Tro mig, stämningen var bitvis ganska hätsk i lokalen. Trots att folk har sina platser bokade så spred sig någon form av gruppsykos. Tänk om flighten är fullbokad. Tänk om det är vi som inte kommer med. Vi måste ställa oss och köa. Vi måste ställa meningslösa frågor till personalen som de ändå inte kan svara på.

Mannen som skötte checkinen hade det bitvis ganska svettigt. Men hela tiden log han. Hela tiden hade han tid för ett glatt ord. Extra glad blev han när han checkade in oss. För förutom att kunna göra två Svenskar glada så lyckades han inte bara göra oss glada genom att få på oss på planet. Han uppgraderade oss dessutom till bussiness class.

Vad kan man göra? Självklart så tackade jag honom, och berömde honom för hans insats. Han log faktiskt tillbaka.

Vi installerade oss, nöjda som ladugårdskatter som plockat en fet fågel, på rad två. Sedan tog det en himla tid, och det tog så lång tid att jag trodde att de skulle skylla på teknikfel och ställ in planet (eller att det skulle bli crew rest så de skulle vara tvugna att ställa in flighten). Då ropar piloten ut att de nu bytt noshjulet och att vi skulle kunna taxa ut mot bana two-niner.

Väl där så står vi som tionde plan i kö, redo att få lyfta.

Så nu sitter jag här, på flight OS317. Mätt och belåten. I bussiness class. Dricker kaffe ur en fingerborg med förgyllt öra. På inflygning mot ARN.

Vad är det då som är viktigt? Jo att du är trevlig mot folk, även när det är jobbigt och det kanske inte blir som du vill. Och att det finns människor om kan tänka ig att vara vänliga mot andra, även om de inte känner dem.

Jag kallar det karma. Och jag tänker inte köpa en trisslott. För nu hände det.

Nu tänker jag inte gå in på det faktum att det finns inget som heter en öl, en drink, ett glas vin. Men jag såg i alla fall fram emot lite roligt streetfoto, kul sällskap och kanske två eller tre goda öl. Sedan finns det ju några ställen i trakten som kan slabba ihop hyggliga drinkar.

Streetfotandet gick sådär. Trots hög hipsterfaktor så blev bilderna både dåliga rent tekniskt och ganska ointressanta. Man behöver komma riktigt nära för att ta bilder i Thomas Leuthard stil, och den tekniken har jag inte riktigt än. Eller modet att gå tillräckligt nära. Men det kommer. Vågar i alla fall ändra iso, bländare och slutartid nu. Lite framsteg. Framingen är däremot fortfarande dålig, så det får jag jobba på.

Hon ville vara med på bild, fast hon var så stel och ville inte iktigt posera som jag tyckte.

De här killarna var upptagna med att fota varandra.

Kvällen ingenting avslutades med en otroligt trevlig ordningsvakt.

Han var i alla fall poseringsvänlig. Någon drink blev det definitivt inte. Så jag får väl ha den innestående eller så…