Hur hittar man vägen…

Det här inläggt har suttit långt inne, och egentligen är jag inte färdig med det, men det tar nog tid innan jag blir klar.

För det mesta så vet jag vad jag vill med träning, med att pusha med själv. Jag har inget problem att ta mig till total utmattning, när kroppen bara skriker och ber hjärnan att ge upp.

Men det kräver ett mål. En tydlig fyrbåke som visar var man skall.

Det har jag haft, i och med brassejutsun. Målet har varit träningsläger i Brasilien och blått bälte. Men det fungerar inte och det är väl därför det känns så jobbigt. Med stor familj och krävande arbete så finns det utrymme för att träna en hel del. Även om jag missar flera träningar i månaden bara för att jag måste prioriter annat på jobbet eller med familjen.

Men kombinerar man det med lokaltrafiken i Stockholm så blir det en störning för mycket. Det blir för mycket strul helt enkelt. BJJn kräver att jag är på en specifik plats vid en specifik tid. Kombinerar man det med störningar jag kan kontrollera (familjerelaterat) med störningar jag har valt (arbetet) tillsammans med störningar som inte borde uppstå men som kommer ofta och länge (pendeltågen) så blir det för mycket.

Stressen gör att min toleransnivå för annat blir för låg, och allt blir bara jobbigt.

Andra lösningar är att flytta, vilket är ett dyrt och långsiktigt alternativ. Att åka bil från Västerhaninge till Arlanda tar om möjligt ännu längre tid och är än mer okontrollerbart. En möjlig lösning på sommarhalvåret är att köra MC. Men jag har vare sig MCkort eller hoj, vilket gör att den lösningen också tar massa tid och kostar lite för mycket pengar.

Så vad gör man då?


Lösningen som jag ser det är att ge upp brassejutsun, i alla fall det här året. BJJ är sjukt roligt, och något som verkligen passar mig. Men det fungerar inte med resten av livet… *poff* så var det roliga borta…

Så vad får det bli istället?

Det kommer ju bli en hel del hundrelaterat i höst och vinter, det är ju en sak som är säker.

Två mål är SM i discgolf 2012 och 24 timmar mtb tävling

Men det känns vemodigt och svårt att ge upp bjjn, speciellt när det är av tvång och inte för att jag vill det…

Så här kul har man när man cyklar i 24 timmar

Det är vare sig dåliga eller tråkiga mål, men ändå… Nåväl, vad är väl en bal på slottet (eller sköna rull på mattan)…

Leave a comment

Leave a Reply

%d bloggers like this: