Jag brukar inte blanda in jobb på den här bloggen. Menu behöver jag det, eller ja – jag vill det. Jag vill berätta en skön story som inträffade nyss.

Jag har precis varit i Wien, på Passengers Terminal Expo – en mässa inom flygplats industrin.

Vi har sett några av de största och rikaste flygplatserna i världen berätta om hur de skall bygga slagskepp till flygplatser, alla optimerade för den bästa passagerarupplevelsen och för den bästa shoppingupplevelsen. Vi har hört små flygplatser berätta hur de arbetar med att erbjuda världens bästa kundbemötande.

Vi satt och sammanfattade intryck och grupperade om på en uteservering utanför Operahuset i Wien. Man blir lätt filosofisk när man sitter med en god cappuchino, solen i ansiktet och det är 22 grader varmt.

“Tänk om man kunde stanna en dag till, vad skönt det skulle vara” är det lätt att tänka vid ett sådant tillfälle, och det var väl ungefär det vi sa. (kom ihåg det till senare)

I mitt tycke var vi på flygplatsen i god tid, men när vi fick ut våra boarding cards så stod det “stand by” på dem. Panik, flighten överbokad. Sista direkt flighten till ESSA (jo Arlanda heter så på flygspråk, eller ARN om maanvänder flygbolagens stationskoder) för kvällen dessutom.

Vi rushade till gaten, som var tom, nedbommad. Wiens flygplats är by the way varm och luften står stilla. Jag hade inte ätit på alldeles för många timmar och knappt druckit på hela dagen (förutom en halvlitersbalja med kaffe på Starbucks till frukost och en öl till luncherna (av lite olika anledningar åt jag två luncher…).

Gaterna på Wien har säkerhetskontrollen precis vid gaten, så handbaggaget blir röntgat och en själv screenad precis innan man går in i väntarean.

Det tänkte inte jag på, utan jag rushade iväg för att få tag på lite vätska. En cola till mig och en vatten till kollegan. Väl tillbaka så ser jag att de precis håller på att öppna gaten/säkerhetskontrollen.

Får man ta med sig vätska genom säkerhetskontrollen? Näe, just det. Snabbt som attan öppnar jag colan, som självklart briserar som en gejser. Cola över händerna, på golvet. Panikdricker så många klunkar jag kan innan det är dags att kasta bort de nyinköppta dryckerna…

Väl inne i ett vänteutrymme som hämtat från ett finskt svartvitt drama så får vi beskedet från gatepersonalen. Flighten är full. Vi kanske får plats, då två personer på en connection är sena. Kommer inte de så får vi plats på flighten. Om inte så bokar de om oss till morgonflighten, bjuder oss på hotell, middag, frukost och ger oss 250 EUR i ersättning.

Tänk nu, varm och svettig. Milt stressad. Energibrist, begynnande huvudvärk, vätskenivån kritiskt låg. Då ringar orden i mitt huvud:

“Tänk om man kunde stanna en dag till, vad skönt det skulle vara” Nej, det skulle det verkligen inte vara. Inte just nu. Nu vill jag bara hem. Nu. Nu på en gång!

Med ett artigt leende på läpparna så säger jag att jag förstår att han gjort allt han kan för att få med oss, men undrar ändå ödmjukt om det inte finns något mer han kan göra. Han säger då att han kan ropa ut om det finns två frivilliga som vill stanna över natten (och få samma ersättning) så kan vi ta deras plats. Men vi måste vänta tills sist innan vi får reda på om det fungerat.

Samtidigt hör vi gigantiska smällar, och hela byggnaden skakar. Ja tänkte först att det var ett plan som kört in i byggnaden, men inser efter ett tag att det är åska. Det är en så kraftig åskstorm att de stänger hela flygplatsen.

Efter 20 min delay taxar planet in till gaten och boardingen kan till slut börja. Vi sitter där, önskar att någon okänd skall vara sen. Att två främlingar skall vilja ha våra platser. Att stålbänkarna var bekväma och att jag hade något att dricka.

Då nås vi av beskedet. Det är några okända främlingar som valt en natt i Wien och släppt sina platser till oss. Men vi måste vänta till ist

Då kommer fråmlingarna som var sena. En man, en kvinna, ett barn. De verkar känna varandra, för de pratar med varandra. De pratar först med gatepersonalen på engelska, men när de får reda på att deras platser är borta för att de är så sena så kan de helt magiskt vare sig tyska eller engelska, till slut visar det sig att det finns en plats. Mannen har magiskt lärt sig engelska, och tar då platsen. Checkin personalen försöker upprepade gånger att förklara för honom att han följer med flighten – hon stannar i Wien. Det är uppenbarligen inget problem för honom för han dundrar ner mot flygplanet snabbare än en buffelhjord. Kvar står kvinnan med barnet. Först förstår hon inte, men hon ringer en kompis och blir tolkad via telefon. Om det är det faktum att mannen dumpade henne eller att hon är fast i Wien en natt vet jag inte, men hon stormade därifrån skrikandes i mobilen.

 

Kvar är vi. Ett par unga tyskor. Ett gammalt solbränt par. Då ropar mannen i Austrian uniformen fram oss. Det visar sig att det är det gamla solbrända paret som så generöst släppt sina platser till oss. Mina vänner, må lyckan alltid lysa på era ansikten. Jag är er tacksam. Ni var vänliga mot någon ni aldrig träffat, som ni troligen aldrig kommer träffa igen. Det var jag som gjorde honnör och vinkade till er. Ni är beviset på att mänskligheten fungerar!

 

Tro mig, stämningen var bitvis ganska hätsk i lokalen. Trots att folk har sina platser bokade så spred sig någon form av gruppsykos. Tänk om flighten är fullbokad. Tänk om det är vi som inte kommer med. Vi måste ställa oss och köa. Vi måste ställa meningslösa frågor till personalen som de ändå inte kan svara på.

 

Mannen som skötte checkinen hade det bitvis ganska svettigt. Men hela tiden log han. Hela tiden hade han tid för ett glatt ord. Extra glad blev han när han checkade in oss. För förutom att kunna göra två Svenskar glada så lyckades han inte bara göra oss glada genom att få på oss på planet. Han uppgraderade oss dessutom till bussiness class.

 

Vad kan man göra? Självklart så tackade jag honom, och berömde honom för hans insats. Han log faktiskt tillbaka.

Vi installerade oss, nöjda som ladugårdskatter som plockat en fet fågel, på rad två. Sedan tog det en himla tid, och det tog så lång tid att jag trodde att de skulle skylla på teknikfel och ställ in planet (eller att det skulle bli crew rest så de skulle vara tvugna att ställa in flighten). Då ropar piloten ut att de nu bytt noshjulet och att vi skulle kunna taxa ut mot bana two-niner.

Väl där så står vi som tionde plan i kö, redo att få lyfta.

Så nu sitter jag här, på flight OS317. Mätt och belåten. I bussiness class. Dricker kaffe ur en fingerborg med förgyllt öra. På inflygning mot ARN.

 

Vad är det då som är viktigt? Jo att du är trevlig mot folk, även när det är jobbigt och det kanske inte blir som du vill. Och att det finns människor om kan tänka ig att vara vänliga mot andra, även om de inte känner dem.

 

Jag kallar det karma. Och jag tänker inte köpa en trisslott. För nu hände det.

 

Leave a comment

Leave a Reply

%d bloggers like this: