Ninja grisen, du är saknad

Nu har det gått en vecka sedan jag tog det jobbigaste beslutet i mitt liv – att avsluta min bäste väns liv. Att skaffa hund innebär att jag tog på mig ett ansvar och jag tog ansvar. Likväl var det ett skitbeslut som gör att jag mår illa och gråter både nu och då.

Ninja avslutade på topp

Gissa vem som är Ninja. Redan här var det enkelt att se vilken av hundarna som skulle passa perfekt i vår familj

Gissa vem som är Ninja. Redan här var det enkelt att se vilken av hundarna som skulle passa perfekt i vår familj

Jag vet att Grisen slutade på topp. Istället för att hitta orsaker och jobba med något oförklarligt samtidigt som det skulle innebära stora restriktioner i hans livskvalitet så var det här rätt. Att det dessutom bara gick timmar från det att beslutet fattades tills dess att hans liv slutade gjorde situationen bättre för honom. Han slapp gå omkring i en på förhand sörjande familj och undra varför alla var så lessna.

Kofärgad. Ninja. (vi valde mellan namnet Ninja eller Diesel)

Det är väl det som det betyder att vara bra hundägare.

Ninja var starten på väldigt mycket

Det här blev en “referensbild” där jag tog en ny bild på honom varje år i samma position

Ninja-San var starten på mitt liv med hundar. Jag kommer aldrig vara utan hund igen. Det går inte att förklara känslan med att vara kompis med någon som alltid är överlycklig när jag kommer hem, som stöttar mig när jag mår dåligt och pound for pound innehåller mer kärlek och glädje än något annat.

Nu har han växt lite

Ninja som alltid var beredd på äventyr – Längdskidor? Ok! Mountainbike i skogen? Ok! Dra släde/kickbike? Ok! Viltspår? Ok Spela discgolf? Ehhh, okejrå! Hitta en skogssjö och bada! Yabba yabba självklart! Dyka djupt under vatten? Absolut! Simma med husse? Klockrent!

För mig är det självklart att testa om Ninja litar på mig så mycket att han hoppar upp på ryggen på mig. Det gjorde han. Det här var en skön bild från ett av våra tidiga försök

Grisen kompis var starten på min kärlek till hundar och min förståelse för hundar, något jag inte hade innan. Han ledde till att Tess startade Grisen och Jag, Sveriges största hundrastningsföretag och han var kanske inte medveten om det men hans smeknamn är till stor del orsaken varför våra reklamkampanjer lyckas så bra, varför folk kommer ihåg reklamskyltarna. Grisen och jag. Det är ett genialiskt namn! Bara det att pälstrynet finns inte längre… Nu är det vår skyldighet att skapa något stort av hans minne.

Och han växte, och växte, och växte…. Här dessutom med den klassiska portisklippningen

Vissa saker gör väldigt ont just nu

Ninja älskade att stå på bakbenen och spana. Han var grym att gå på bakbenen, att hoppa på bakbenen och att snurra på bakbenen

Som att köra förbi vägen till veterinären. Som att han inte ligger bredvid mig i sängen när jag vaknar och ger mig en precisionsslick i ögonvrån. Som den gnagande känslan att jag brustit i ledarskap och att det var bakgrunden till problematiken.

Vi provade att ha Ninja portisklippt. Hans päls blev extremt tovig och han blev överhettad förutom kalla vinterdagar så vi höll honom helt nerklippt

Värst av allt är att vi måste hantera massa saker som inte kan vänta så det känns som att jag inte har möjlighet att sörja honom ordentligt, just för att bruset av allt annat är så högt och att det är så mycket som absolut kräver min uppmärksamhet utan att jag har något val. Det känns så orättvist mot honom. Så ovärdigt.

Jag väljer att fokusera på det positiva

När Ninja var två så tänkte vi att den lugna, stabila och samarbetsvilliga killen skulle kunna lär aen valp allt han kunde. Låt oss säga att det blev knasvalpen Samuraj som lärde Ninja nya “tricks” istället

Jag vet att det var rätt beslut. Ninja har levt ett väldigt bra hundliv. Han har haft aktiviteter utomhus, han har busat och jag utmanade hans intelligens. Pälsklingen hade både integritet och självständighet – vilket var helt underbart på våra långa skogspromenader. Jag gillar att gå utanför stigen och bara vara i skogen. Ninja med. Han kunde försvinna i 15-20 minuter men hittade mig alltid. Jag litade på honom och han litade på mig, så det var som att ha tänkte “fortsätt du, jag skall bara kolla läget här borta så ses vi om en kvart”.

På hunddagiset jobbade han. Han jobbade med att hjälpa hundar lugna ner sig oavsett om det var stora flattar eller rottweilers eller om det var småhundar som toypudlar och Jack Russels.

Hemma var han alltid sist ur sängen och sist ur sovrummet på morgnarna.

Dogparkour var en av hans favoriter där “upp” betydde att han skulle hoppa upp på saker “över” betydde att han skulle hoppa över/förbi. Den som såg honom i action tvekade inte en sekund över att det var något han älskade att göra. Inte för min skull eller för att han själv tyckte att det var skitkul.

Typiskt Ninja. Skulle alltid vara med. Det var inte alltid det var bekvämt

Lilla Ninja var både knasig och gillade att chilla

 

 

 

 

15.00 2017 05 17 då tog han sitt sista andetag. Stilla, gosig och luktade gott. Lika underbar som han var när han sov i soffan eller sängen, lika stilla och gosig låg g han hos veterinären. Varm och krullig. Men utan liv.

Tack Ninja, ditt liv var större än dig själv och mer värdefullt än du någonsin visste

Tack för att du gjorde mig bättre Ninja. Tack för allt

Leave a Reply